Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Alla barnen sover, utom en. Gissa vem.

    25 augusti 2015

    Inskolningsdag med utelek, sångstund, lunch och vila. Jag testade att säga ”Hej då, kommer snart tillbaka” och gick sen iväg 20 minuter. Jag satt och tryckte mellan två bilar på parkering, la patiens på mobilen och kollade mail. Hörde Kevin inne från gården. Det var inte glada tjut men heller inte hjärtskärande. Eftersom vissa mammor och pappor var kvar, kände han väl sig extra lämnad. När jag väl kom tillbaka, ville han inte släppa min hand. Men sen blev det glatt igen, när det var dags får sång och därefter lunch. Mat är alltid en glädjestund. Alla inskolningsbarn och alla föräldrar satt runt det lilla minibordet, på de små ministolarna och tillsammans mumsade vi oss köttbullar och makaroner. Sen var det dags för vila. Ute på den långa, långa balkongen låg madrasser och sovsäckar på rad. Alla barn sprang dit och la sig. Tryckte in nappen i munnen och slöt ögonen. Fantastiskt. Alla inskolningsbarn demonstrerade däremot ganska vilt. Det nynnades vaggvisor både här och där, klappades, gungades och till slut sov även alla nykomlingar. Alla utom en. Gissa vem… Men jag var på gott humör ändå. Jag hade tålamodet på min sida. Jag hade bestämt mig för att inte ge upp eftersom han varken var ledsen eller riskerade att väcka de andra. Han hade bara inte lust att ligga still. Det var som om han hade myror i hela kroppen. Armarna viftade, benen sprattlade i luften, huvudet kastades från sida till sida. Han undersökte min mun, mina öron, ålade över mina ben, kollade vad som fanns under madrassen och försökte ta alla andras snuttefiltar. Efter 45 minuter var jag tvungen att ge upp. Risken att hans viftande kroppsdelar skulle träffa någon drömmare blev för stor.

    Annons

    Jag sa hej då till alla föräldrar som harmoniskt satt och drack kaffe inne på avdelningen. Inte ett dugg avis. Packade in Kevin i bilen, och utan att överdriva så tog det max 15 sekunder from att jag satte på motorn.

    Snark i bilen på väg hem från dagisdag nr 4.

     

    När jag tänker efter så är det inte så konstigt att han inte ville lägga sig ner och sova. Inte sen han var pyttebäbis har vi lagt oss ner i sängen mitt på dagen. Eftersom vi sällan är hemma den tiden, så sover han alltid i bilen eller i vagnen.

    Men han vänjer sig. Att se 35 små gullungar sova ihop som ett sammansvetsat lag, var helt underbart. Ingen protesterade eller störde sina kompisar. Alla gick ner i varv och klev in i drömmarnas värld. Personalen var verkligen gulliga och tog hand om alla som vill vyssas lite extra.

    När vi kom hem kände jag verkligen hur det tar på krafterna att vara på dagis nästan en hel dag. Jag var helt slut. Ljudvolymen är något helt annan än det man är van vid på kontoret eller hemma. Inte ens öppna förskolan är i närheten. Det blir nog en kort kväll för mig. Träna, middag, sova. Sen kör vi igen imorgon. Då ska jag banne mig också fika med de andra föräldrarna.

     

    Och här satt jag och tryckte idag… Hej då, kommer snart tillbaka! mamma ska bara gå och sätta sig mellan bilarna ett tag.

     

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/mitt-i-inskolningen/