Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Fighten om de åtråvärda centimetrarna.

    6 januari 2015

    Kevin är ca 80 cm lång, jag gissar att T är ungefär 80 cm bred från axel till axel (typ, har ingen aning om det är en bra gissning men det är som sagt på ett ungefär). Min mattehjärna säger att det blir totalt 160 cm. Vår säng är 180 cm… Ni förstår. De generösa 20 cm som återstår är just nu, i skrivande stund, min sovplats. Kevin ligger nämligen helst på tvären, vilket också innebär en fot eller ett huvud tryckt mot min rygg, vilket får mig att ”hoppa ut” lite till. 20 cm blev visst bara 17. Kevin ligger och drömmer, snarkar och gnyr. T sover som en jäkla stock, retfullt, men inte med flit. T är grym på att sova och jag önskar att jag var mer som han när jag sov, tvärdöd. Sen är det inte så att T snor åt sig yta, utan det bara blir så. Till en början har vi alla ungefär lika mycket, men sen när Kevin krånglat klart och rullat några varv mot mig, jag då är snedfördelningen ett faktum. Han trycker sig mot mig och alltid, alltid, drar han åt mitt håll.

    Annons

    Så här ser det alltså ut en helt vanlig natt hemma hos oss. Tack och lov inte varje natt. Det här är nätter då Kevin vaknar och vägrar ligga kvar i sin spjälis, samtidigt som vi är för trötta (alltid) för att ta ”fighten”. Ja, håll för öronen alla nattrutinsperfektionister, men då lyfter vi över honom i vår säng. Så skyll mig själv. Absolut. Men ändå inte. Det är ju inte så att man har så många skithärliga alternativ att välja på. Det ”korrekta”, att envisas med att få honom att somna om i sin säng, innebär att jag måste transportera min sömniga kropp till spjälsängen för att sedan sitta/stå där tills han somnar om (en evighet). Det andra alternativet, det som jag alltid väljer, är att lyfta över honom till oss. På noll sekunder somnar han om, ja i alla fall så fort han lagt sig till rätta, på tvären. Det är ju bra och skönt. Jag får ju trots allt ändå ligga ner. 20 cm, eller 17, är ju faktiskt bättre än inga alls.

    IMG_7428.JPG

    Jag inser att jag inte kommer att kunna somna i den position jag nu ligger i. Klockan är runt tre och något måste göras. Jag står därför inför följande alternativ.
    1. Fly. Ut på soffan. Ger mig garanterat god sömn men en svidande rygg.
    2. Flytta. Med stor försiktighet flytta tillbaka Kevin till hans säng. Hög risk. Vaknar han har jag att göra med en arg, skrikande unge.
    3. Förneka. Om jag intalar mig själv att jag har mer space än jag har, så kanske jag kan komma till ro. Möjligt?

    Satsar man inget, kan man ju omöjligt vinna. Ingen kommer ihåg en mes. Nu jäklar. Operation återerövring av säng börjar nu.

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/an-sa-lange-ett-jakla-skitar/