Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Försöker hänga med.

    25 oktober 2015
    IMG_0267.JPG

    Saknar våra äventyr. Vår långa dagar. Nu får man vara glad om vi hinner ses mer än ett par timmar per dag.

     

    Det är bra snurr på livet just nu. Småbarnslivet är på riktigt. Sen Kevin började på dagis och jag började jobba 100%, har vi försökt att hinna med. Hinna med att hinna med. Det är inte busenkelt. Efter första veckan satt jag i soffan och grät. Jag var helt slut. Både i kroppen och huvudet. Det kändes som om jag hade två vägar att gå – den ena vägen var att gå ner i arbetstid, och den andra var att gå in i väggen. Jag kände mig stressad från att klockan ringde på morgonen, tills det var dags att sova igen. Men redan veckan efter kändes det lite bättre, och nu två månader senare, känns det till och med ganska bra. Jag har varken gått in i väggen eller dragit ner på tid. Jag har bara slutat att vara övertaggad, överambitiös och överdriven. Alla ”måsten” är utbytta till ”om jag har lust”.

    Annons
    IMG_1010

    Morgonstund. På väg till dagis och redo för utelek.

     

    Men bara för att det känns ganska bra nu, så är det inte lätt. Rutinerna är fortfarande inte hundra och hittills har jag dragit bort två gråa hårstrån från skallen… På riktigt. Jag höll nästan på att svimma när jag såg hur det glänste till på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt, när jag passerade spegeln. Vad i helv… Långt grått hårstrå. Jag drog bort det och frågade T: vitt eller blont? (med betoning på blont) Utan tvekan – vitt. Fuck! Småbarnslivet har redan satt sina spår, och så säger de ”små barn-små problem, stora barn-stora problem”. Jag insåg att jag måste boka en tid hos frissan och att jag antagligen också måste sluta med body lotion i fejset, och istället köpa en sån där svindyr serumkräm.

    Men gråa strån och stress, är egentligen inte det som är jobbigast. Att bara vara med Kevin 2-4 timmar per dag (liten stund på morgonen och liten stund på kvällen), DET är tufft. Jag saknar honom så sjukt mycket på dagarna. Saknar våra äventyr. Samtidigt, när jag ser hur kul han har det med sina små minikompisar på dagis, så känns det bättre. När jag hör att de ropar ”Kevin!” med glädje i rösten, när vi kommer på morgonen, värmer det så enormt inombords. Jag antar att det bara är att nöta på och fortsätta jobba på rutinerna så kommer det här också bli kanon. Men jag undrar verkligen hur alla får ihop det. Jag jagar kvartar för att det ska gå ihop och till slut bilda dygnets 24 timmar. Sover inte folk längre? Är det därför dygnet-runt-gym öppnar i var och varannan förort. Och så bakar de bullar också. Och träffar vänner. Och går på AW. Är det verkligen möjligt, eller är det bara så att det är Instagram-livet man ser, det vill säga inte det riktigt livet. Jag har ingen aning, men jag skulle bra gärna vilja veta…

     

     

     

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/ge-en-dag-av-ditt-liv-skank-bort-en-arbetsdag/