Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Premiär – besök på barnakuten.

    24 februari 2015

    Varning för busunge.

    Jag skulle precis skriva ett inlägg om hur jäkla go helgen varit, när jag hör Kevin kraxa, hosta, gurgla. Jag går ut i köket och där ser jag hur T dunkar Kevin i ryggen samtidigt som han försöker tyda hans ansiktsuttryck.

    Annons

    Jag ser hur Kevin tuggar lite och kör då in fingret i hans mun. Längst bak i kinden fiskar jag tag i en liten, liten metallklammer av något slag. WTF!!! Vart den kommer från har jag ingen aning om. Frågan var nu, hade han fått tag i fler? Hade han svalt några…? Efter ett samtal till 1177, åkte vi till Astrid Lindgrens barnakut för att röntga. Klammerjakt. Varför de bad oss åka dit, när vi nästan är grannar med sös, har jag ingen aning om, men vi slängde på oss kläderna och drog iväg direkt. Det låter kanske mer dramatiskt än det var. Kevin verkade trots allt må bra, han slutade hosta, andades utan problem och var på ganska gott humör. Eftersom detta hände precis vid hans sovtid, somnade han i bilen på vägen in till sjukan. Trots att jag tittade på honom under hela resan och hörde hur han andades, petade jag på honom var 30:e sekund så att han också rörde på sig. Det kanske inte var nödvändigt men en liten oro fanns såklart inom mig. 

    Väl inne på sjukan så flöt det på kanon. Vi fick åka upp till röntgen efter inskrivning och där var det bara ett barn före. I väntrummet blev vi underhållna av en charmig tvååring som gav slängpussar till Kevin. Vi väntade nog inte mer än 20 minuter innan vi blev inkallade. Jag och T fick dra på oss en förklädesliknande-outfit och sen hade vi som uppgift att få Kevin att ligga så som röntgenpersonalen ville. Armarna ovanför huvudet och raka ben. Ingen position som han var överförtjust i, men personalen var snabb så det gick helt ok. Efter röntgen fick vi vänta ett lite tag tills vi fick beskedet om att de inte hittat några konstiga föremål i Kevin. God nyheter alltså och vi fick åka hem.

    söndagsbesök på akuten efter att Kevin smakat klammer.

    Vårt första akutbesök slutade bra och det är jag såklart väldigt glad över. Men hit vill jag såklart inte behöva åka igen. Något jag la märke till när vi satt i väntsalen var hur stressade vissa föräldrar var. Detta smittade såklart av sig på deras sjuka barn, vilket aldrig kan vara bra. Jag förstår verkligen att man känner oro, blir olycklig och vill att det ska gå fort när ens barn är sjukt, men någonstans måste man som förälder hålla masken. Vara lite lugn och förmedla trygghet. Att be om att få gå före i kön bara för att man som förälder inte orkar vänta, känns respektlöst. Det är lika för alla oss som sitter där. Alla vill att ens barn ska få hjälp på direkten. Men tyvärr, det funkar inte så och finns det sjukare barn på plats, måste de så klart få vård först. Mmm jag blev minst sagt lite förundrad över vissa föräldrars beteende. 

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/och-vad-ska-vi-hitta-pa-idag-da/