Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Tunnelbanepremiär

    19 mars 2014

    Som nybliven mamma är det många ”premiärer” man är med om. Vissa framkallar man själv, andra kommer automatiskt när man lämnar den trygga lägenheten och kliver ut i stora världen. Även om jag känner mig lugn i de flesta situationer, skulle en pulsmätare troligtvis visa ett litet påslag då och då. Min vinterjacka har heller aldrig visat sig vara så varm som när jag och lillchippen ställs inför nya utmaningar. Men allt löser sig alltid, även om det inte är superlatjo med ett missnöjt barn när man är bland massa folk. Nästan alltid handlar det om att matklockan ringer och då är det bara att slå sig ner i någon vrå och mata på (den hemmagjorda amningsfilten är redan sliten). Förmågan att sudda bort sura miner och diva-fasoner genom att mätta lillens mage, får mig att känna likhet med en gående jätte-Snickers.

    Annons

     

    Åka-tunnelbana-med-kid-och-barnvagn-premiär.
    Lärdom 1: Räkna med hisskö.
    Min station når man via trappor, barnvagnsramp (vid trapporna) och hiss. Har man barnvagn är valet inte skitsvårt… 1 minut kvar tills tunnelbana kommer, jag är 10 meter från hissen, blir omkörd av racer-morsa som snabbt kör in sin vagn i hissen. I miniminihissen. Här finns inte plats för mig. Hissen åker upp. Tunnelbanan kommer, racer-morsan hinner rutinerat med. Såklart. Själv står jag på markplan och väntar. Nästa gång, hisskömarginal 2 minuter.

    Hiss

    Lärdom 2: Rätt tid på dygnet.
    Själva resan in till stan gick toppen! Han sov och klockan var 12:00 = inte så mycket folk. Hemresan var dock raka motsatsen. Cry-baby och rusningstrafik. Eftersom det inte fanns sittplats, kunde jag inte plocka upp och trösta grynet medan vi åkte. Men vid varje hållplats dök jag ner i vagnen och plockade upp kraken för att snabbtrösta. Han blev glad. Och så började vi åka igen och jag var tvungen att lägga ner honom. Han blev arg. Såhär höll jag på hela vägen hem. Vardagströtta stockholmare lyfter inte gärna på arslet för att ge bort sin plats så att jag kunde få sitta och trösta. Därför har jag lärt mig, rusningstrafik, helst inte.

    Inte kul att åka tunnelbana. Inte kul att vara inplastat.

    Inte kul att åka tunnelbana. Inte kul att vara inplastad.

    Lärdom 3: Automatiska dörrar kan gå utåt.
    Innan man trycker på dörröppnaren, ha koll på hur nära vagnen står. Dörrarna kan gå utåt. Jag hann dock undan i sista sekunden.

    Även om det känns jobbigt ibland, så är det lätt värt lite svett i nacken för att få ut mer av dagarna och för att få till ett händelserikt mammaliv. Så jag uppmanar alla osäkra nyblivna mammor att kasta sig ut bland folk och leva loppan.

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/hembesok-och-pappa-pa-pappret/