Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    You stay, I go. Jäkla skitmorsa.

    26 augusti 2015

    Inskolningsdag nr 6 – Första lämna på riktigt dagen.

    0,2 sekunder efter att jag sa ”Hej då, jag kommer snart” kom skriket och gråten av den mer hysteriska arten. Det var som om han visste vad som skulle hända och var beredd på att protestera vilt. Jag hann inte ens vända mig om. En av fröknarna fångade honom i steget när han rusade mot mig och han sparkade i luften i hopp om att kunna bryta sig loss. Vad gör jag nu, tänkte jag. Det enda jag visste att jag inte skulle göra, var att gå tillbaka och dra ut på lämningsögonblicket. Jag log därför mitt snällaste leende, vinkade glatt och vände mig.

    Annons

    Så jäkla konstig situation. Att inte ”få” trösta sved hårt och det var första gången jag fick känna på den där omtalade inskolningskniven som sitter rätt hårt i hjärtat. Jag är nästan övertygad om att han lyckades hulkade fram ”skitmorsa”. Det skulle i så fall vara det första ord han sagt efter mamma, pappa, titta, där och hej. Jag är glad att han inte kan säga så mycket mer, för då skulle jag garanterat fått höra ett och annat. Jag messade T och frågade om han verkligen skulle behöva gå på dagis, om det här var en så bra idé.

    Men det gick fort att samla sig, även om mina tankar aldrig fullt ut släppte honom. Genom att tänka tillbaka på de senaste dagarna under inskolningen och vrida på bilstereon på högsta volym, kunde jag slappna av. Att få byta ut barnkammarbokens trallvänliga visor mot hejdundrande dunkadunka, kan faktiskt få vem som helst på bättre tankar. Dessutom, jag vet ju att han har hur kul som helst bland alla leksaker och med sina nya kompisar.

    Trots alla inskolnings/lämnings-historier som man fått till sig den senaste tiden, så blir jag lite förvånad att klumpen i magen gjorde så ont. Jag trodde att jag var härdad eftersom vi lämnat på barnpassning när vi tränat och lämnat bort till släkt och familj. Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var jobbigt. Men det var det. Det var känslan att inte få trösta som gjorde ondast. Som många andra, har jag läst om inskolning i diverse artiklar och bloggar, och många säger ju att gråt är bra, gråt är naturligt, en mänsklig känsla. Typ, lite förenklat. Och så är det säkert. Men min mänskliga känsla är att jag ska skydda mitt barn. Göra allt i min makt för att han ska vara lycklig. Kollisionen som uppstår inombords, när det är jag, hans mamma, som gör honom olycklig, kan inte annat än leda till klump i magen. Den klumpen måste väl jag som mamma kunna tillåta mig att få ha, utan att bli dömd på ett eller annat sätt. Det är ju trots allt en klump som är baserad på ovillkorlig kärlek.

    Allt hade i alla fall gått bra under dagen och de fick honom att sova, men i vagnen. Imorgon kör vi igen och sen nästa vecka ska jag också skolas in, men på jobbet.
     

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/alla-barnen-sover-utom-en-gissa-vem/