Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare. säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Plötsligt händer det. Eller inte.

    26 juli 2015

    Nä det är inte jackpott i pottan. Tyvärr. Det här ögonblicket utspelade sig under nattningen. Plötsligt hände det. Jag och T höll andan. Sneglade bort på den lilla sängen och det blonda ruffset som låg på kudden. Händer det här verkligen? Efter att ha brottats med nattningen i en timme, bläddrat i x antal böcker, sjungit, låtsas sovit, ignorerat, pekat ut öga, öra, huvud, mun, mage, hår, mamma, pappa, Kevin, napp och snutte, hasar han sig ner från vår säng och går bort till sin egen. Klättrar upp, lägger sig ner och andas djupt och tungt. Kvar i den stora sängen ligger jag och T. Vi är chockade. Vi tittar på varandra, på Kevin. Jag kan inte hålla mig för skratt. Jag trycker tillbaka skrattljudet ner i halsen igen så att det bara kommer svagt fniss. Allt för att inte denna stora stund ska bli förstörd. Han ligger verkligen där. Självmant. Utan protester. Är det här vändpunkten? Är våra 60 minutersnattningar över nu? Kommer vi kunna ge honom nappflaskan, lägga honom i SIN säng, tända nattlampan, stänga till dörren och gå därifrån? Är den här jag-vill-inte-sova-för-i-helvete-tiden över nu. Kommer vi…tiiiittut!!! Nä. Såklart inte. Glad som en fjärt står han helt plötsligt upp i sängen. Han skojade bara. Latjade lite. Lekte titt-ut. Glad och för pigg för att sova. Han tar sig ner från sängen och kommer med uppsträckta armar tillbaka till oss. Det hade varit för bra för att vara sant. Det hade absolut krävt en champagneskål. Ett storslaget firande. Våra urusla, ogenomtänkta, obefintliga nattningsrutiner måste ses över. En timmes knök varje kväll är så sjukt frustrerande. Vårt eget fel, ja, men jobbigt ändå.

    Annons

    Tänk om det verkligen hade hänt. Om han hade gått och lagt sig själv. Jag hade blivit så sinnessjukt glad. Då hade vi orkat sätta oss med räkningarna, orkat koll efter grejer till huset, orkat packa väskan inför morgondagens äventyr. Orkat prata med varandra. Nu satte vi oss i soffan i fem minuter, för att där konstatera att det bara var skräp på TV, innan vi själva gick ock la oss. T somnar sedan på 30 sekunder, något som Kevin alltså inte har ärvt. Jag ligger som vanligt och lyssnar på mina killars avslappnande andetag. Det bästa ljud jag vet. Jag vaknar fortfarande på natten och kollar så att allt är som det ska. Att alla andas och mår bra. Check! Bra, då kan jag somna om.

    Vill man inte sova blir det soffmys istället. Ganska osmart kan jag tänka mig. För vem vill sova om man får vara vaken… Inte lätta att vara mamma.

    Drömmen om snabba nattningar varje kväll fortsätter. Kevin lär inte göra jobbet åt oss, vi får nog snäppa upp oss lite. Det är dags att skapa lite ordning på kvällen, lite struktur och lite rutiner. Ja, det borde vi nog ta tag i…

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera
    artiklar | recept

    Hälsoverktyg
    Stressa mindre
    Kaloritabell
    Motionstabell
    Räkna ut ditt BMI
    Räkna ut ditt kaloribehov
    Räkna ut din midja / höftkvot
    Ner i vikt - tjänster
    Onlinekurser för nya vanor
    Veckans meny
    Nyhetsbrev

    Laddar