Annons
Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. "Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare." säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

Annons

Att brista ut i fulgråt på bussen. Inte långt bort.

22 februari 2017


En riktig jävla-piss-röv-satans-skit-morgon. Vi ska alla dessa morgonstunder genomlida. Tydligen. Morgonhumöret som den minsta människan i detta hus visar, måste vara ett humör från ingen mindre än självaste djävulen. Igår hade vi en sån där ruggigt oskön morgon. K låg på golvet och skrek. Vägrade klä på sig. Vägrade dagis. Vägrade lyssna. Vägrade mig. Vägrade allt. Vi blev sena och när jag insåg att vi skulle missa frukosttiden på dagis, fick jag panikfixa något ätbart. Det blev en frysskadad brödbit med klumpar av för hårt smör och en flaska med morgonljummet vatten. Här någonstans, efter ca 1 timmes strul, det är då tankarna om uppsägning börja bli väldigt starka. Att säga upp sig från tjänsten som morgonmamma. Jag vill inget hellre än att skrika tillbaka, lägga mig på golvet och sparka, ge upp, dra täcket över huvudet och säga ”vi ses en annan dag”.

När K till slut hade kläder på alla kroppsdelar, inser jag att overallen är kvar på dagis. Och det var inte jag som hämtade dagen innan. Det var alltså inte jag som missat att ta hem overallen. Lätt hänt och ingen big deal, säger jag idag men då… i den stunden… Gahhh! T blev solklar etta på min shit list. Såhär i efterhand, är jag tacksam över att det var svinkallt ute och att mina fingrar inte klarade av att skriva klart det välformulerade sms:et till den ansvarige: ”HUR SVÅRT SKA DET VARA…”

När vi till slut kom fram till dagis ställdes jag inför en ny klädfight, eftersom det var dags för alla barn att gå ut. Exakt, K behövde byta om till den kvarglömda overallen…


Känslan när man till slut får slå ner arslet på bussätet, är himmelsk. När alla spänningar och all stress släpper är det som att kroppen vill göra en omstart genom att brista ut i den största fulgråt mänskligheten skådat. Men jag håller mig. Lutar mig mot fönsterrutan och låtsas att det är nu dagen börjar.

 

Dela
Tweeta
Maila
Kommentera

Laddar