Annons
MENY
  • Ämnen
  • Om
  • Angelica fick en liten pojke i slutet av februari 2014, och bloggar om livet som träningsglad mamma. "Jag hoppas att bloggen med sin ärlighet kan tillföra lite skratt eller i alla fall ett fniss bland blöjbyten och nattvaka. Jag är ju varken övernaturlig, perfekt eller världsmästare." säger Angelica. I hennes blogg är det högt i tak och ordvalen är aldrig censurerade, allt för att tona ner illusionen om den perfekta vardagen som mammaledig.

    Annons

    Kärleken måste bara övervinna allt.

    10 april 2017

    Jag måste hem. Jag måste hem nu. Jag måste till K. Det var min enda tanke. Jag rusade från jobbet straxt efter att det fruktansvärda hade hänt och möttes av kaos nere på gatorna. Jag hade såklart hört vad som hade hänt, men inte fullt förstått. Paniken i folks ögon. Hovrande helikopter. Polis. Ambulans. Ljudvolymen var hög men samtidigt dämpad. Jag kände hur min puls steg för varje sekund. Av nervositet. Adrenalin. Rädsla. Mitt mål var att komma fram till bussen som skulle ta mig bort från stan. Bort från det obehagliga. Ondskan. Hem till min älskade familj, som jag sedan skulle skydda. Jag undvek de större gatorna och platsen där terrorn dragit fram. Det var fullt med folk och jag kunde inte hålla den fart som jag önskade. Jag vill springa men folkmängden höll mig tillbaka. Mitt i allt passerade jag några oberörda. De stack ut ur mängden och deras närvaro provocerade. De tog en hängbira och var för fräna för att bli berörda av det som hände just där och då. Kanske var de förvirrade, för inte kan ölen ha smakat så gott om man verkligen förstått vad som hade hänt två tvärgator bort…

    Nästan framme vid bussen valde jag att vända. Jag vågade inte passera centralstationen och i telefonen hade jag T som sa att jag måste därifrån. Hjärtat och hjärnan ville olika. Men jag tog mig tillbaka till jobbet och blev kvar där tills medierna hade börjar få ordning på informationen och falska larm om skjutningar runt om i stan, hade upphört.

    Det finns många berättelser om det som hände i fredags. Många som vi redan hört, många som vi kommer att höra. Det är svårt att sluta tänka på alla de som blev bestulna på sina liv. Deras anhöriga. Det finns inga ord, bara sorg. Jag tänker på alla som var där. Som i sista sekund hann undan. Alla som blev vittnen.

    Även fast livet måste fortsätta och vi aldrig ska låta ondska och terror vinna, är det svårt att inte känna rädsla. Rädsla för enskilda individer, deras hat och gränslösa agerande. Det är svårt att inte tänka ”tänk om”, speciellt när ”tänk-om:et” hade kunnat vara verklighet om hatet skett en halvtimme senare. Det kommer dröja innan jag drar på mig hörlurarna igen och tillåter mig att gå i min egen lilla värld…

    När jag tittar på K, känner jag klumpen i halsen. Hur ska jag kunna skydda dig? Hur ska jag kunna få dig att känna dig trygg genom hela livet? Samtidigt stiger hoppet när jag ser hur hela landet går samman och kliver ut ur sina hus för att stå upp mot hatet. Tacksamheten och hyllningarna av polis och räddningspersonal, får aldrig upphöra. Det är tack vare dessa modiga människor som vi kan tro och hoppas på ett säkert samhälle. Kärleken som föds ur detta mörker, är stark och jag hoppas verkligen den övervinner allt.

    Tack alla hjältar som med livet som insats, skyddar allmänheten. Ni är de bästa förebilderna. Tack!

    Dela
    Tweeta
    Maila
    Kommentera

    Laddar http://angelica.mabra.com/page/2/